Jag, min kompis Björn och hans sambo Linda var ett litet gäng som steg upp tidigt för att hoppa på löpartåget som skulle ta oss upp till Stockholm där bussar väntade på oss ut till starten på Lidingö.
Jag hade sovit ganska dåligt på natten med oroliga tävlingsnerver men upp kom jag i tid. Efter en bekymmersfri resa kom vi upp till Lidingövallen ett par timmar innan start.
Där lämnades väskor in, jag slöt upp med Tobias och slog följe med honom till Koltorps gärde där startskottet skulle gå. Jag råkade även träffa min frus kusin Johan som också skulle springa idag, kul.
Jag och Tobias värmde upp ihop och vi konstaterade bägge att det här skulle bli en riktigt fin höstdag och vi trodde nog bägge två att benen skulle göra som vi ville efter all målmedveten träning.
När solen kom fram mellan molnen blev det riktigt varmt och behaglig. Dagens klädsel visade sig vara helt rätt, korta tights och t-shirt. Jag hade med mig mössa och vantar men dem lämnade jag i överdragspåsen.
Vi ställde oss i startgrupp 1B där vi även träffade Staffan som liksom jag skulle debutera på Lidingö idag.
Startskottet gick och likt en flock gnuer på savannen sprang vi löpare på gärdet som succesivt smalnade av. Tempot kändes dock ganska bra även om det var otroligt trångt och stundtals lite stökigt. Jag klarade mig igenom starten helskinnad, likaså Tobias.
Efter en kilometer svängde banan tvärt åt vänster och smalnade av påtagligt, där fick man hålla tungan rätt i mun för att inte göra några misstag i trängseln.
De två första kilometerna gick på runt 4:15 min/km vilket var helt enligt plan.
Det kom sedan några kilometer med lite mer kupering men det kändes ändå som att det flöt på bra trots att man fick kryssa lite i trängseln.
Runt Kyrkviken blev det mer lättlöpt, vägen blev bredare, asfalt under fötterna och backarna lyste med sin frånvaro. Här var tempot under några kilometer ner mot 4:00 min/km.
Längst in i viken passeras Lidingövallen där publikstödet blir riktigt bra. Banan är mycket smalare än vid t.ex. ett stadslopp så det känns verkligen häftigt att springa längs alla som hejade på oss.
Det kändes bra så här långt, jag tog ett litet sug på min medhavda energigel vid varje vätskekontroll som var utspridda med ungefär fem kilometer mellanrum.
Efter ungefär tio kilometer lämnade vi lättlöpta Kyrkviken för att komma in i en tyngre del av banan med två kilometer mer eller mindre stigning. Jag och Tobias sprang fortfarande tillsammans och det var ingen klagan från någon av oss.
Efter de två kilometerna blev det återigen ganska lättlöpt och benen kändes fortfarande bra. Snart var vi så framme vid "tvättbrädan" som börjar vid 16-e kilometern vilket är ett parti med mycket upp o ner där man verkligen får springa smart för att inte förta sig.
Min klocka betedde sig lite underligt några kilometer här, den visade på ett tempo över 5min/km vilket jag inte tyckte stämde. Jag var inte trött och benen drog på fint.
Någonstans innan Grönstabacken? med tio kilometer innan mål kändes det verkligen bra i benen och jag började segla ifrån Tobias. Att Grönstabacken skulle komma visste jag men att den skulle vara så brant var jag inte helt beredd på. Tur att publikstödet var så stort här och kunde lyfta oss löpare uppåt.
Jag trippade upp och märkte här att löpare runtomkring började bli trötta.
Jag kunde med lätta ben springa i vänsterfil och plocka placeringar hela tiden. Det var ungefär samma känsla som i Stockholm Marathon i år där kraften aldrig tog slut, helt otrolig och lite overklig känsla. Man får liksom extra kraft i benen av att känna att man är stark i slutet av ett lopp.
Efter Grönstabacken följde återigen ett lättlöpt parti fram till 24-e kilometern, jag tyckte i alla fall att det var lättlöpt.
Silvermedaljen (som delas ut till alla herrar som kommer i mål under 2:15 och för damer 2:38) hade jag i en liten ask, nu var det bara frågan om man skulle kunna få en tid under 2:10 som var mitt andra mål för dagen.
Två tunga backar stod nu mellan mig och målet, Abborrbacken med sex km från mål och Karins backe med två kilometer från mål.
Abborrbacken som kan ge rysningar bara man hör namnet stod nu framför mig. Skulle den bräcka min euforiska löpkänsla?
Jag drog ner på steglängden och började trippa uppåt med ett leende på läpparna. Besteg backen steg för steg, meter för meter och vipps så var man helt plötsligt uppe vid bilvägen. Var backen så kort eller skulle den fortsätta? Nej, den var slut och jag kunde dra på igen med outtröttliga ben.
Här var det återigen lättlöpt med rejäla nerförsbackar fram till Karins backe som jag visste skulle vara lättare än Abborren så jag ägnade inte så mycket tanke åt den.
Slog följe med en löpare som liksom jag hade snabba ben den sista biten in mot mål. Jag laddade upp mentalt för en sista kraftfull spurt på upploppet. Sprang här om en handfull löpare innan jag äntrade mållinjen och grabbade tag i min silvermedalj i farten.
Sista kilometer sprangs i 3:38-tempo enligt min klocka, oj vad det gick undan!
Överlycklig över att ha klarat silvret och även lycklig över att loppet kändes så otroligt bra kunde jag pusta ut med ett stort leende.
Tiden blev över förväntan, hade hoppats att jag skulle klara 2:10 en bra dag och det bräckte jag. 2:07:37 blev sluttiden och en 270-e plats.
Strax efter målgång kom Tobias (2:10:57) i mål och även Staffan (2:11:27) vilka även de gjorde bra tider med en välförtjänt silvermedalj runt halsen.
Vi gratulerade varandra, eftersnackade och eftersvettade lite granna innan vi skiljdes för dagen.
Stötte på kusin Johan (2:26:22) som hade det lite tufft mot slutet men ändå såg glad ut med drivor av torkat salt i ansikten.
Träffade lite senare Björn (2:49:27) och Linda (2:42:07) vilka hade startat i startgrupp fyra, de hade gjort fina bedrifter i trängseln och bägge sprungit om fem-sextusen löpare. Bra jobbat på den smala banan.
Äkta silver?
Min frus saltstänkta kusin Johan
Jag och Björn
Tobias, nöjd följeslagare.
På kvällen väntade "after run" med dusch, bastu, några goda öl och buffé på Bosön. Där intervjuades bl.a, vinnaren Lewis Korir som sprang in på den otroliga tiden 1:35:23 med en marginal till tvåan på fem minuter.
Med min medalj runt halsen kunde jag sedan åka hem mätt och belåten.
Härlig läsning, jag nickar igenkännande med ett leende. Grattis igen till en finfin tid, jag hade ingen chans och inte heller någon ambition att hänga på er två och jag misstänkte från våra diskussioner innan att du och Tobias skulle sätta en högre fart än jag från början. Jag är väldigt nöjd med hur jag disponerade mitt lopp och hur stark jag var sista milen. Liksom du är jag förvånad över att Abborrebacken inte var längre!
SvaraRaderaWow! Mycket bra jobbat!
SvaraRadera