lördag 22 mars 2014

Väggen

Jag har mött väggen. Väggen har gjort mig trött. Väggen har stoppat min löpning....

Så kan det låta på ett marathonlopp efter 35 km, där går den kritiska gränsen och all kraft går ur kroppen när energin tar slut.





Nu är det en annan vägg som har blockerat min träning. Det är så att vi bygger om lite här hemma och flyttar just en vägg. All fokus har gått till den här väggen så träningen har varit helt nedprioriterad.
Det är ibland svårt att hitta balansen mellan jobb, familjeliv, hemmafix och träning. Nästa vecka ska jag däremot prioritera upp träningen.
Men först kommer morgondagens seedninglopp till Göteborgsvarvet, där håller jag tummarna för min fru som gör sin säsongsdebut.



söndag 16 mars 2014

90 sekunder

Idag så satt jag där igen, vid datorn och tryckte på uppdatera. Klockan nio i förmiddags öppnade nämligen anmälan till 2015 års Vasalopp.
Jag som svor åt all skidåkning den sista milen under årets lopp satt alltså och skulle anmäla mig igen.
Klockan slog i alla fall nio och vad hände då? Jo, sidan kraschade. Jag var ju inte ensam om att anmäla mig så det var väl minst sagt högt tryck på vasaloppsservrarna.
Till slut så öppnade anmälan igen klockan tio. Jag kunde anmäla mig själv och min svägerska. Alla platser tog tydligen slut på 90 sekunder, helt sjukt...

Nu gäller det bara att hoppas på bättre förhållanden under nästa års lopp och mer snö under träningperioden. Det är ju ett tag kvar men det är ju trots allt riktigt skoj med längdskidor.

Vad har hänt annars under veckan?

Jag sprang ett riktigt, riktigt fint intervallpass i torsdags. Klassiska 8x1000m med en minuts gåvila.
Jag brukar ha lite svårt för de här passen men jag var riktigt sugen på att springa fort så det var bara att ta på sig snabbskorna och springa ner till min intervallsträcka längs med vägen in till stan.

Tiderna blev riktigt fina, tror aldrig att jag sprungit så snabba tusingar innan. Nu har jag ju betydligt mindre löpträning i benen under vintern men desto mer skidor. Tror nog att skidträningen gjort susen även för löpningen, riktigt fint.
Tiderna på tusingarna blev i alla fall 3:36 - 3:34 - 3:32 - 3:34 - 3:32 - 3:36 - 3:35 - 3:35 om någon är intresserad. Nästa steg är väl att försöka komma under 3:30

Idag tog jag fram cykeln igen för ett pass. Det blev idag lite längre än senast, 51 km landade passet på. Finns väl inte så mycket att säga om detta, men det är väl bara att försöka få lite koninuitet i cyklingen.

måndag 10 mars 2014

Fas tre - cykelträning.

Skidorna har jag nu vårdat och lagt på hyllan för den här säsongen. Jag har aldrig åkt så mycket skidor som den här vintern och visst tycker jag att jag har utvecklats både tekniskt och fysiskt. För sex år sedan åkte jag också vasaloppet men då med en bråkdel av den här säsongens träning. Det visar sig också på resultatet där jag i år pulvriserade mitt pb med över två och en halv timme.
Det lönar sig verkligen att träna, det ger resultat vill jag lova.

Nu gäller det för mig att gå in i nästa fas av klassikern. Om 94 dagar går starten av Vätternrundan och då vill jag vara redo för uppgiften och jag hoppas få upp samma självkänsla som jag kände för skidåkningen.
Jag har ingen större erfarenhet av landsvägscykling men jag hoppas ändå få upp lite fart som kan hålla i sig 30 mil.

Idag premiärcyklade jag för första gången med racern som jag lånat av min bror. Det kändes verkligen lätt att cykla med en riktig cykel med tunna däck.
30 kilometer blev dagen runda, samma sträcka som jag brukar springa långpass men då tar det nästan tre gånger så lång tid, idag tog det en timme ungefär.
Man känner verkligen av minsta lilla uppförsbacke och likaså motvind så jag förstår vekligen att man tjänar på att cykla i grupp.
Förutom dessa rena landsvägscykelpass har jag tänkt börja cykla till jobbet för att få in vanan ännu mer.

Löpningen vill jag ju inte släppa helt, visst har löpvolymen gått ner radikalt i år men jag försöker ändå sticka in med ett o annat pass. Då blir det oftast av det lite snabbare slaget som nu i lördags till exempel.
Då blev det 18 kilometer med ett snitt på 4:16 och med den snabbaste kilometer på 3:34. Helt okej känsla både i ben o flås.
Det som känns mest positivt efter all skidträning är att bålmuskulaturen har stärkts vilket ger mig bättre och stabilare hållning vid löpningen. Jag har tidigare märkt att jag lätt sjunker ner och viker mig vid längre ansträngning.
Det var riktigt skönt väder så det var shorts som gällde för första gången i år.

tisdag 4 mars 2014

Vasaloppet 2014

Så var tiden kommen för det här årets första stora utmaning nämligen Vasaloppet, 90 km mellan Sälen och Mora. I år var det dessutom jubileum med det 90-e vasaloppet i ordningen.

Vi hade åkt upp dagen innan och inkvarterat oss i Lima ett par mil från starten. Lördagen ägnades åt att hämta ut nummerlapp och insupa atmosfären i vasaloppstältet. Vallan spelar ju också en stor roll så 90 procent av samtalsämnena innehöll ord som klister, före, temperatur, burkvalla, glid och snöförhållanden.

Jag följde rekommendationerna och körde med silver universalklister då prognoserna visade på mestadels plusgrader.

När vi vaknade 04:00 på söndagsmorgonen hade det kommit en dm snö på natten så föret skulle nog bli ganska tungt.

Efter frukost och bilköande till starten i Berga by stack jag till startfolla fem och placerade ut mina skidor. Placerade dem ungefär mitt i follan, bra eller dåligt? Det skulle visa sig i starten.

Efter ytterligare näringsintag och utgifter i bajamajan så började det dra ihop sig för starten klockan åtta. Då skulle 15000 förväntansfulla skidlöpare dra igång för de nio milen ner mot Mora.

Starten gick och det rullade på, ganska sakta i början och ganska snart skulle 52 spår smalnas av till tolv då tjärnen strax efter start inte var frusen. Jag hade tydligen placerat mig helt rätt så jag kunde med rörelse hela tiden glida förbi den här första flaskhalsen, stavar och utrustning höll och jag höll mig på benen under det här kritiska partiet.
Snart kom vi fram till första backen, här gick det långsamt men ändå med rörelse hela tiden, inte alls som för sex år sedan då jag stod helt still.

En och annan stav hördes knäckas runt omkring, först hördes ett kras som sedan följdes av en ljudlig svordom.
Efter tre kilometer när man äntligen kommit till backkrönet kunde man sträcka ut och få upp lite fart. Nästkommande mil till Smågan gled på fint med fina staktag över myrarna, spåren här var ganska glatta och fina men värre skulle det bli.

Det blev lite dryck i Smågan och färden gick vidare mot Mångsbodarna även här med fint glid under skidorna och knappt några backar. Det började här snöa ganska ymning vilket gjorde mig lite orolig men som tur var så slutade det efter ett tag.

Vid backarna upp mot Risberg fick man för första gången på allvar prova på fästet under skidorna, det var väl sådär fäste så man fick försöka staka även uppför och halvspringa där backarna blev brantare.

Spåren blev sämre och sämre när temperaturen höjdes så mestadels var det bara en enda sörja av snö på banan. Nerförsbackarna däremot var fina, här var det glatta och fina spår så där fick man verkligen upp farten.

Efter Risberg följde Evertsberg och halva loppet var avverkat, hade inte så mycket smärtor och tröttheten hade kommit krypande men var inte alltför farlig. Valde här att gå in till vallaboden och få på lite mer klister, tror nog att det var ett bra val då jag tycktes känna en viss skillnad efter det.
Man kunde däremot knappt diagonala då spåren var så gott som borta, speciellt i motluten.

Efter Evertsberg följer det fina nerförsbackar så här fick man vila och ändå avverka en massa kilometer.
Någonstans innan Oxberg med 30 kilometer kvar började det kännas tung. Hade stela lår och ofantligt ont i handlederna. Hade svårt att sträcka ut armarna ordentligt i stakningen då jag var tvungen att greppa stavarna hela tiden men jag bet ihop och malde på så gott det gick.
I Oxberg började jag räkna lite på hur långt det var kvar i förhållande till tiden och min måltid på under sju timmar låg i farosonen.
Hade stenkoll på klockan samtidigt som det började göra ondare och ondare ju längre man kom.
Aldrig mer vasaloppet ekade i skallen och det var svårt att slå bort de dåliga tankarna.

Passerade Hökberg och slutligen Eldris en mil från mål. Jag hade dålig koll på hur banan skulle vara längre fram så det var med suckar man såg uppförsbackarna och med glädje man kunde sträcka ut i nerförsbackarna.
Hade stenkoll på tiden och sträckan kvar och hade nästen gett upp hoppet om sub7 när jag äntligen kom fram till Moras utkanter.
Med mycket vilja och slit kunde jag ändå hålla hyfsat tempo med den sargade kroppen. Någon kilometer från mål kom en riktig prestationshöjare. Familj o vänner kunde skicka en hälsning till oss via storbildsskärman och på en sådan såg jag mina fina barn heja fram mig.
Nu försvann all smärta och det var bara att sula på. På upploppsrakan hörde jag att det var en minut kvar till att åka under sju timmar.
Jag förstod först här att det till slut skulle gå och gjorde en spurt, sträckte ut benet med chipet vid mållinjen och stannade med en stoppsladd.

Äntligen var det över, 90 kilometer hade avverkats på 6:59:26 med god marginal under sju timmar.
Efter lite efterprat vid målet med min fru och svägerska tillika serviceteam som skött sig ypperligt stack jag iväg till en efterlängtad dusch, en god målöl och middag.

Min svåger Jonatan och svägerska Jenny kom också i mål mycket nöjda med dagens slit i spåret.
Tro det eller ej men ganska snart efter målgång föll tankarna i att ställa upp i nästa års vasalopp, vi får se hur det blir men den 16 mars öppnar i alla fall anmälan och då sitter jag nog vid datorn och knappar.

lördag 1 mars 2014

I morgon...


På bilden ser ni startgärdet i Berga by där starten av det 90-e Vasaloppet kommer att gå. 
Jag står där i morgon bitti tillsammans med 15000 skidåkare som också tänker ta sig de nio milen till Mora. 

Gul-grön mössa och startnummer 11449 på bröstet har jag. Följ mig på webben eller kanske få en glimt av mig på tv- sändningen.