Vasaloppet 2014

Så var tiden kommen för det här årets första stora utmaning nämligen Vasaloppet, 90 km mellan Sälen och Mora. I år var det dessutom jubileum med det 90-e vasaloppet i ordningen.

Vi hade åkt upp dagen innan och inkvarterat oss i Lima ett par mil från starten. Lördagen ägnades åt att hämta ut nummerlapp och insupa atmosfären i vasaloppstältet. Vallan spelar ju också en stor roll så 90 procent av samtalsämnena innehöll ord som klister, före, temperatur, burkvalla, glid och snöförhållanden.

Jag följde rekommendationerna och körde med silver universalklister då prognoserna visade på mestadels plusgrader.

När vi vaknade 04:00 på söndagsmorgonen hade det kommit en dm snö på natten så föret skulle nog bli ganska tungt.

Efter frukost och bilköande till starten i Berga by stack jag till startfolla fem och placerade ut mina skidor. Placerade dem ungefär mitt i follan, bra eller dåligt? Det skulle visa sig i starten.

Efter ytterligare näringsintag och utgifter i bajamajan så började det dra ihop sig för starten klockan åtta. Då skulle 15000 förväntansfulla skidlöpare dra igång för de nio milen ner mot Mora.

Starten gick och det rullade på, ganska sakta i början och ganska snart skulle 52 spår smalnas av till tolv då tjärnen strax efter start inte var frusen. Jag hade tydligen placerat mig helt rätt så jag kunde med rörelse hela tiden glida förbi den här första flaskhalsen, stavar och utrustning höll och jag höll mig på benen under det här kritiska partiet.
Snart kom vi fram till första backen, här gick det långsamt men ändå med rörelse hela tiden, inte alls som för sex år sedan då jag stod helt still.

En och annan stav hördes knäckas runt omkring, först hördes ett kras som sedan följdes av en ljudlig svordom.
Efter tre kilometer när man äntligen kommit till backkrönet kunde man sträcka ut och få upp lite fart. Nästkommande mil till Smågan gled på fint med fina staktag över myrarna, spåren här var ganska glatta och fina men värre skulle det bli.

Det blev lite dryck i Smågan och färden gick vidare mot Mångsbodarna även här med fint glid under skidorna och knappt några backar. Det började här snöa ganska ymning vilket gjorde mig lite orolig men som tur var så slutade det efter ett tag.

Vid backarna upp mot Risberg fick man för första gången på allvar prova på fästet under skidorna, det var väl sådär fäste så man fick försöka staka även uppför och halvspringa där backarna blev brantare.

Spåren blev sämre och sämre när temperaturen höjdes så mestadels var det bara en enda sörja av snö på banan. Nerförsbackarna däremot var fina, här var det glatta och fina spår så där fick man verkligen upp farten.

Efter Risberg följde Evertsberg och halva loppet var avverkat, hade inte så mycket smärtor och tröttheten hade kommit krypande men var inte alltför farlig. Valde här att gå in till vallaboden och få på lite mer klister, tror nog att det var ett bra val då jag tycktes känna en viss skillnad efter det.
Man kunde däremot knappt diagonala då spåren var så gott som borta, speciellt i motluten.

Efter Evertsberg följer det fina nerförsbackar så här fick man vila och ändå avverka en massa kilometer.
Någonstans innan Oxberg med 30 kilometer kvar började det kännas tung. Hade stela lår och ofantligt ont i handlederna. Hade svårt att sträcka ut armarna ordentligt i stakningen då jag var tvungen att greppa stavarna hela tiden men jag bet ihop och malde på så gott det gick.
I Oxberg började jag räkna lite på hur långt det var kvar i förhållande till tiden och min måltid på under sju timmar låg i farosonen.
Hade stenkoll på klockan samtidigt som det började göra ondare och ondare ju längre man kom.
Aldrig mer vasaloppet ekade i skallen och det var svårt att slå bort de dåliga tankarna.

Passerade Hökberg och slutligen Eldris en mil från mål. Jag hade dålig koll på hur banan skulle vara längre fram så det var med suckar man såg uppförsbackarna och med glädje man kunde sträcka ut i nerförsbackarna.
Hade stenkoll på tiden och sträckan kvar och hade nästen gett upp hoppet om sub7 när jag äntligen kom fram till Moras utkanter.
Med mycket vilja och slit kunde jag ändå hålla hyfsat tempo med den sargade kroppen. Någon kilometer från mål kom en riktig prestationshöjare. Familj o vänner kunde skicka en hälsning till oss via storbildsskärman och på en sådan såg jag mina fina barn heja fram mig.
Nu försvann all smärta och det var bara att sula på. På upploppsrakan hörde jag att det var en minut kvar till att åka under sju timmar.
Jag förstod först här att det till slut skulle gå och gjorde en spurt, sträckte ut benet med chipet vid mållinjen och stannade med en stoppsladd.

Äntligen var det över, 90 kilometer hade avverkats på 6:59:26 med god marginal under sju timmar.
Efter lite efterprat vid målet med min fru och svägerska tillika serviceteam som skött sig ypperligt stack jag iväg till en efterlängtad dusch, en god målöl och middag.

Min svåger Jonatan och svägerska Jenny kom också i mål mycket nöjda med dagens slit i spåret.
Tro det eller ej men ganska snart efter målgång föll tankarna i att ställa upp i nästa års vasalopp, vi får se hur det blir men den 16 mars öppnar i alla fall anmälan och då sitter jag nog vid datorn och knappar.