Nu börjar den där "företävlingkänslan" komma krypande.
Det är en blandning av nervositet, spring i benen, förväntan, glädje och även viss ångest.
Jag vet att känslan kommer att öka och öka tills den helt plötsligt försvinner i samma ögonblick som det magiska startskottet går av.
Då övergår känslan istället till full fokus på de 42195 meterna.
Under loppet kommer också känslorna att förändras i samma takt som kilometermarkeringarna passeras.
De tre första milen brukar vara mycket glädje och pigga ben men även en och annan svacka som snabbt går över.
Den sista milen kan allt hända, smärtan i benen börjar komma krypande, tröttheten börjar ta överhand.
Man försöker koppla bort hjärnan och bara "mata" på men det är svårt att stänga ute hjärnan helt i det här läget.
Den sista kilometern brukar glädjen komma tillbaka för att sedan eskalera när man brutit mållinjen och då är tårarna inte långt borta.
Ser fram emot att springa mitt tredje marathonlopp på lördag och vad vore ett lopp utan alla känslor?
Ser fram emot din rapport från loppet (främst om hur banan är och arrangemanget). Detta eftersom jag funderar på att springa just denna mara nästa år.
SvaraRaderaJepp Henrik, rapport kommer.
RaderaKul att du kikar in här o kommenterar, välkommen =)
Ja visst ska det bli skoj att springa! Jag längtar till lördag även om jag också känner den där skräck-blandad-förtjusning inför det hela. Det är ju precis som du skriver - det är alla de där känslorna som faktiskt gör det extra roligt med tävlingar i allmänhet och marathon i synnerhet!
SvaraRadera