Pb-slakten som kom av sig och blev en själförtroendeslakt. Men vi tar det från början.
Dagen började bra, fick sova skönt hela natten och äta en god frukost med familjen. Åkte ner till stan vid tiosnåret då ungarna skulle springa knatteracet på 400 meter.
Det gick utmärkt för dem. Gottfrid var riktigt snabb med sin nya teknik med raka händer och Selma gjorde en storartad debut i löpspåret.
Vid halv två skulle min start gå. Jag värmde upp några kilometer innan jag ställde mig i startfållan.
Ställde mig ganska långt fram i första startled för att få en bra position.
Så gick starten, oj vad det rullade på fint den första biten. Lätta steg och otroligt pigg kropp. Sneglade lite på klockan efter 500m, den visade på 3:20-tempo. Ajaj, bäst att sakta ner lite kanske. Första kilometern landade på 3:32.
Jaha tänkte jag, kanske lite väl bra öppning men nu kör vi på i mitt måltempo på 3:45 istället.
Redan andra kilometern hade jag svårt att hålla tempot så den slutade på 3:49.
På tredje kilometern började jag få onda tankar om att det skulle bli svårt att gå under mitt Pb på 38:37.
Jag brottades lite med tankarna och den trötta kroppen efter en alldeles för hård öppning.
Tredje kilometer landade då på mediokra 3:58-tempo.
Jag slutade strida, jag slutade slakta pb, jag slutade kämpa, jag slutade helt sonika att kriga som jag alltid gjort vid tävling. Jag gav upp och började jogga.
För att bevara någon heder beslutade jag mig ändå för att fullfölja loppet.
Vid hundrameters spurtsträckan vid runt nio kilometer tog jag i alla fall i, placerade mig sjua där.
Jag sprang in på över 41 minuter, ett totalt misslyckande.
Men det är inte tiden som jag är mest besviken på utan det är min dåliga inställning under loppet. Ingen respekt alls över att det är tävling, bara ge sig så där lätt utan att blinka. Det får ju helt enkelt inte ske, riktigt idiotisk inställning.
Jag hoppas verkligen att det här är första och sista gången det händer.
Med lite distans till det hela och några dagars analyserande har jag kommit fram till två stora misstag som jag begick under loppet.
Det första och det största är starten, jag var nog överladdad och gick ut för hårt. 3:30-tempo springer jag ju knappt på fyrahundringar på, så det är klart att jag blev trött efter första kilometern.
Det andra misstaget var att helt enkelt att ge upp o inte fortsätta kriga trots misslyckad start. Jag skulle ha tagit det lite lugnare och spara lite krafter men ändå fortsätta kämpa för en bra tid, även om man kanske inte slåss för PB.
Hur ska jag göra för att detta inte ska ske igen?
Jag måste få bättre tävlingsnerver, och det får man genom att tävla mer.
Nu har jag inte tävlat sedan maran i början av juni, på tok för länge.
Jag måste hålla mig till min plan. Det är kul att tävla och jag vet att jag kan springa fort bara jag inte går ut för hårt utan håller mig till plan.
Jag vet att jag har bra tider i kroppen bara jag kan få ut dem på rätt sätt. Sub38 ska under rätt förutsättningar inte vara några problem.
Jag får nog smälta detta ytterligare några dagar....
Undra vad din "tröskelfart" är? Jag menar att du självklart drar på dig mjölksyra och stumnar lite efter en första km på 3:30, men samtidigt borde du känna dig lite återhämtad efter 1 km i 3:58-fart.
SvaraRaderaOm planen var 3:45-fart över 10 km så tycker inte jag att 3:30 var en helt "ovanlig" öppning. Det är nog många som gör det med liknande målsättning. Jag förstår att du är fundersam.
Helt rätt tänkt när du säger att du kanske ska tävla lite mer. Att tävla kostar på psykiskt och ibland "glömmer" man hur jobbigt det är att tävla :-).
Hej Lennart.
Radera3:45 fart kanske vet jag inte om det skulle hålla på hela milen men kalla fall de första sju (om huvet är med). 3:50 fart vet jag att jag klarar utan några problem.
Huvet spökade men nu tar jag nya tag.
Det positiva är att jag har lärt mig hur jag inte ska göra nästa tävling.
Det här är ju ett inlägg som jag skulle kunnat skriva vad gäller bristen på "pannben". Skämt åsido. Sådär kan det gå ibland. Det är klart att öppningen var väl tuff men det är inte så lätt att så på handbromsen där i början! Ibland vill inte skallen bara har jag insett och då spelar inte förberedelserna någon gång. Dagsform har större betydelse än vi (duktiga) motionärer tror! Det blir också orimligt till slut att hela tiden sikta på nya PB'n, det fungerar inte så.
SvaraRaderaDu kommer igen och din halvmaratid visar att du är bättre än så här på milen, en annan gång!!!
Nej du Staffan, pannbenet var inte starkt i lördags. Nästa lopp ska jag även försöka ha en annan inställning på så kommer det garanterat gå bättre.
RaderaNu vänder vi på bladet och tar nya tag.
Ibland är det inte ens dag helt enkelt. Precis som Staffan skriver så påverkar ens dagform mycket (att man sovit dagarna innan, ätit bra, ingen stress på jobbet etc etc).
SvaraRaderaJag lärde mig förra året då jag sprang mycket utan klocka att springa på ansträngningsgrad för dagen. Då visste jag att jag hade tagit ut mig efter den dagens förutsättningar. Vissa gånger fick jag den tid jag siktat på ibland en bra bit ifrån. Det jag dock alltid kunde säga efteråt var att jag gjort mitt bästa efter just den dagens förutsättningar. Således slutade jag att vara lika besviken på mig själv och som jag sen brukade ta med som negativ energi till nästa lopp och så blev det en negativ spiral.
Säger med detta inte att detta funkar på andra men för mig har det hjälpt mycket och jag kan idag säga efter varje tävling, oavsett resultat och tid, att jag gjorde mitt bästa. Då tar jag med mig den positiva känslan till nästa tävling.
Sen att jogga in på 41 minuter, det är inte fy skam. Tänk att många skulle dö för den tiden ;-)
Tack för analysen Eva.
RaderaVisst har man olika form från dag till dag och i lördags var det nog den mentala formen som var sämst tyvär.
Nästa tävling ska jag försöka slappna av lite och inte bara tänka pb så ska det nog gå vägen.
41 minuter sprang jag kretsloppet på för två år sedan och då var jag riktigt nöjd har jag för mig.
Jag håller med Staffan och Fit-Eva att det där med dagsform inte är så enkelt. Ibland vill det sig bara inte och ibland är det klokt att bara låta det vara så. Finns förstås saker du kan lära dig av upplägget och förberedelserna men det får du väl fundera mer över. Det var nog bara inte din dag och så är det ibland. Du fullföljer dock och det tycker jag är bra att ta med sig och att du har pannben nog att göra det även när det inte riktigt "vill-sig".
SvaraRaderaJag håller också med Lennart att 3.32 inte är tokigt fort som första km (det blir ju oftast lite rusning ibörjan). Så det är nog inte den som förstör det hela. Jag hade t ex 3.32 på 1:an på Hälsoloppet. Att 2:an gick lite väl långsamt är lätt gjort när man kör med lite handbroms (det är svårt att exakt känna hur några sekunder långsammare km-fart ska kännas) så det är naturligt att den blir lite långsam.
Men som sagt, starkt att du trots detta fullföljer och 41 är snabbt ändå även om jag är helt övertygad att en mer normal dag hade du fått en helt annan sluttid.
Hej Tobias.
SvaraRaderaDet är inte lätt med tävlingar och speciellt de första kilometerna innan man kommer in i loppet.
Mycket kan hända och som du säger är kanske öppningen inte för snabb men det handlar om hur man hanterar nästkommande kilometrar. Det var där som min hjärna inte riktigt kunde hantera det hela.
Gjort är i alla fall gjort så nu lämnar jag detta och ser fram emot nya utmaningar.
Bra inställning - gjort är gjort och dags gå vidare. Som sagt, att tävla mycket är bra både för pannben men också för erfarenheten att kunna tackla olika scenarier. Du kommer starkare och bättre förberedd till nästa tävling!
Radera