En ny fin lång grusbacke.

Lång backe blev det idag 750 meter och 50 höjdmeter. Körde fyra stycken ryck och det kändes riktigt bra vill jag lova.



 

Har aldrig sprungit intervaller i den här backen innan så det var svårt att veta vilket tempo man skulle hålla. Lyckades ganska bra utan att syra ner benen alltför mycket.

 

 



Nya mål i siktet.

Hej. 

Tiden är nu kommen för att skriva lite här på bloggen. 

Har kört på med både löpning och skidåkning sen senast jag skrev. 

Vasalopp i vinter och Göteborgsvarv nu i vår. 

Vasaloppet blev en minst sagt blöt historia som ni alla vet. Jag är inte helt nöjd med min prestation heller för den delen. Så det blir nya tag till vinter igen och jag har en plats säkrad. Än är jag inte klar med Vasaloppet som ni hör. 

Löpträningen har inte gått helt bra den senaste tiden. Jag har haft dålig kontinuitet i löpningen och jag har inte heller haft något tydligt mål att sträva efter. 

Tidigare har jag haft Stockholm marathon som en gyllene morot att se fram emot. Har sprungit loppet fyra år på raken men i år står jag över. Kommer kännas lite annorlunda och till viss del även lite tomt att inte stå på startlinjen i år utan istället sitta i soffan och titta på. 

Jag hoppas på en bra tv-sändning och önskar alla lycka till. 

Jag vet hur det är att springa loppet, hur kroppen pressas och den mentala biten sätts på prov. Det är väl vid Västerbron andra varvet som loppet börjar?! 

En av anledningarna till att det kommer ett blogginlägg just nu är därför att jag nu har ett tydligt mål inte alltför lång bort. Som en extra sporre till att nå detta mål vill jag att ni läsare tar del av målet så att jag liksom inte kan backa ur om ni förstår.

 

Planen är att jag den 19 september i år ska springa halvmaran under 80 minuter på Kretsloppet här i Borås på hemmaplan. 

Det är ett tufft mål men långt ifrån omöjligt. Det krävs många tuffa pass men nu är det helt enkelt dags att dra på lite extra krut i träningen.

Senast jag gjorde ett sub80-försök på distansen var på Göteborg halvmarathon i oktober förra året. Det var ett bra försök men det höll inte hela vägen men det blev ändå ett nytt PB på 1:22:20. 

Jag sprang då verkligen så bra jag kunde, jag hade tränat bra men inte tillräckligt för att nå under 1:20. 

Jag sprang visserligen Göteborgsvarvet i år också men med en förkylning veckan innan tog jag mig bara igenom loppet utan att pressa kroppen alltför mycket. 

Hoppas ni hänger med här så ska jag försöka skriva lite under min resa mot sub80.

Ett till nytt inlägg.

Skrev senast att jag skulle springa Kretsloppet och matcha förra årets tid, det gick lite sådär med det. Stapplade in på 38:37. Precis på sekunden lika fort som jag har sprungit 10 km två gånger innan, närmare bestämt år 2012.
Dagarna efter loppet var jag riktigt besviken men efter ett tag förstod jag att det inte riktigt var min dag.
Har efter kretsloppet sprungit fortare på träning utan att ta ut mig nämnvärt mycket, riktigt skön känsla har infunnit sig i löpningen de senaste veckorna. För att nämna ett pass, (ett nyckelpass inför Göteborg Halvmarathon i morgon) var 15 km snabbdistans.
Det passet gick som en dans och farten gick inte att ta miste på, passet gjorde också att motivationen och gnistan tändes för ett bra lopp i morgon på halvmaradistansen.
Jag hoppas också att känslan är med mig i morgon. Vi är några stycken som ska sikta på en bra tid så vi kommer att hjälpas åt i en liten klunga, det känns tryggt.

Nytt inlägg

Hej.
Jag ska inte trötta ut er läsare och skriva ett långt inlägg om varför det inte kommer några inlägg här utan det korta svaret är att jag tröttnat på att skriva men däremot kan det komma något inlägg då o då i framtiden, men jag lovar inget.
Förmodligen kommer jag att skriva tävlingsrapporter vilket är roligt för min egen del att gå tillbaka och läsa. Kanske kommer en på söndag, mer om det senare.

Att springa har jag inte tröttnat på, tvärtom så är motivationen på topp och jag kör just nu på med sexmilaveckor som jag egentligen skulle vilja öka på med några mil men ibland räcker helt enkelt inte tiden till.

Om jag ser tillbaka på mitt klassikerår som jag satte punkt på i o med Vansbrosimmet så var det ett mycket givande år. Jag utvecklades och lärde mig mycket om framförallt skidåkning och cykling men nackdelen var att löpningen blev lidande.
Efter vasaloppet kände jag däremot en viss förbättring i löpningen, det beror förmodligen på att jag byggde upp coremuskulaturen vilket förbättrade hållningen som i sin tur gjorde att jag kunde hålla ett bättre löpsteg under en längre tid under fartpassen. Har märkt en tendens att jag innan har sjunkit ihop när jag blivit trött vilket nu blev bättre.
Jag vet att jag borde lägga in coreövningar i min dagliga träning men det är så förbenat tråkigt, får försöka få lite rutin på det där.

I somras när jag satt punkt för klassikern blev det inte mycket av löpningen då brist på motivation och en otroligt varm sommar gjorde att både volymen och farten minskade radikalt mot förra året. Men nu är jag som sagt på banan ingen med både bra volym och fart i benen.

Om man ser lite på framtiden så är det i det korta perspektivet två stycken tävlingar på gång.
Den första är nu på lördag, Kretsloppet ska springas här hemma i Borås. Ett platt tiokilometers stadslopp där jag förra året satte personbästa på 37:42 vilket jag i år hoppas på att matcha även om det inte är någon högt prioriterad tävling. Däremot är det ett roligt event där hela familjen ska ställa upp i olika klasser, det blir en heldag i löpningens tecken, kul!

Höstens stora fokus är Göteborg halvmarathon den 11 oktober, där hoppas jag smälla till med en bra tid på en pannkaksplatt och lättlöpt bana. Får jag bara träna på utan avbrott och allt stämmer den dagen så kanske jag kan gå ner mot 1:20, långsiktiga målet är att gå under 1:20 men där är jag inte riktigt ännu.

Om man ser lite längre in i framtiden så ligger Vasaloppet på tur, där hoppas jag på bra förhållanden och bra spår hela vägen till Mora vilket jag inte haft under mina två tidigare försök. Jag har lyckats pricka in två riktigt dåliga år vilket det nu får bli ändring på.
Tidsmässigt så skulle man ju förstås vilja komma in på medaljtid (vinnartiden gånger 1,5) men vi får se hur det går med träningen i vinter.

Mitt långsiktiga och stora mål är ett Marathon på under 2:50 vilket skulle ge en miltid på 40 min i snitt. Men det ligger långt fram i tiden. När och var det ska ske vet jag inte ännu men det får tiden utvisa.
Efter fyra år på raken med Stockholm Marathon blir det inget nästa år, det är lite blandade känslor där men beslut är taget att jag inte ställer upp 2015.

Det var lite om dåtid och framtid. Jag hoppas ni hänger med här på bloggen trots att jag inte har motivation att skriva så ofta.

En svensk klassiker

I lördags skulle den fjärde och sista delen av klassikern prickas av, nämligen Vansbrosimningen.

Som jag skev om förra inlägget hade årets upplaga kortats av till halva distansen på grund av kyligt vatten. Det innebar att av dessa 1500 meter skulle 500 meter simmas nedströms i Vanån och 1000 meter motströms i Västerdalälven. 

På fredagen åkte hel familjen upp till Nås, strax utanför Vansbro där vi inkvarterade oss på en camping. Startkuvertet hämtades och vi kände även på vattnet där simningen skulle gå. 

På lördagsförmiddagen åkte vi in till Vansbro där vi fick se de första startgrupperna gå i mål. Vi såg även Lars Erlman gå i mål efter en fantastisk prestation. 

Han har gjort en riktig superklassiker där han har genomfört alla fyra klassikergrenar under 24 timmar inklusive transporter. Med 30 minuters marginal fick han tillslut slå handen mot målplankan i Västerdalälven. Nästan så att man fick tårar i ögonen av att se och uppleva detta. 

Så var det min tur att ge sig ut i vattnet. Har varit riktigt nervös för detta för vatten är inte alls mitt element. 

13:38 sprang jag ut från stranden och började simma. 

Jag kände inte av kylan i våtdräkten och det var mycket lätt att simma i början där det var medströms. Visst var det lite trång emellanåt men det hade jag ju också räknat med. 

Efter 500 m svängde jag höger in mot Västerdalälven och det började gå trögare när man fick simma motströms men framåt gick det i alla fall sakta men säkert. 

Riktigt härligt att familjen kunde gå på strandpromenaden bredvid och heja på mig, det gav extra energi musklerna. 

Jag simmade den mesta delen bröstsim men vid ett tillfälle vid mitten av loppet försökte jag mig på att crawla, jag tog några tag men kände ganska snabbt krampkänningar i vaden så jag återtog bröstsimmet omgående. 

Klockan hade jag ingen som helst koll på, min fru ropade lie tider men jag hörde inte riktigt vad hon sa. 

Till slut kom jag så fram till målet efter en förvånansvärt behaglig och nästintill njutningsfull resa där rädslan innan var helt obefogad. 

Ett tiotal meter innan mål vågade jag mig på att crawla för en sista spurt innan jag dunkade handen i målplankan. 

Så var den svenska klassikern bärgad till slut, efter 37 minuter i vattnet. 

Nöjd och glad myste jag med en alldeles skinande ny klassikertröja resten av helgen. Många som jag småpratade med gratulerade till klassikern och humöret var på topp. 

Superklassikern missade jag med en hårsmån, totaltiden blev 20 timmar 2 minuter och 25 sekunder. Här kan jag helt klart skylla på felkörningen i Motala. 

Lite surt är det allt men jag gläds trots allt av en väl genomförd förstagångsklassiker. 

Det kommer säkert göras fler klassiker i framtiden och då ska jag kapa åtminstone 2 minuter och 25 sekunder. 

 

 

 

 

Temperaturen är låg

Den senaste tiden har jag mer o mer oroats hur det ska gå på klassikerns fjärde o sista moment nämligen vansbrosimmet 3000 meter i öppet vatten.

Jag har ju tidigare i år förträngt mina bristande simkunskaper till förmån för både skidträning och cykelträning. 

Men nu står jag helt plötligt framför den kanske svåraste utmaningen av alla fyra, det är i alla fall det momentet jag är allra sämst på. 

För att inte komma helt oförberedd till start nu på lördag har jag i alla fall provat att simma med en lånad våtdräkt. 

Jag fick tillfälle att träffa Tommy tidigare i veckan för ett pass i i en sjö i närheten. 

Han gav mig många värdefulla råd och jag försökte mig på att crawla. Det ser så lätt ut när man får se andra som kan men när man själv ska försöka blir det syntax error. 

Det som skar sig mest vare det där med andningen, kunde helt enkelt inte synka det med armtagen vilket resulterade i att jag inte fick någon luft. 

Nej det får nog bli en blandning av alla möjliga simsätt för att komma i mål, för i mål kommer jag. 

Den här veckan har även mångt och mycket handlat om temperatur. Temperaturen i Västerdalälven och Vanån ligger på under 13 grader efter veckor av regn och kyla. 

Ini det sista har tävlingsledningen väntat på temperaturhöjning, vid 14 grader går tydligen gränsen för att man ska kunna garantera säkerheten mm.mm. 

I dag kom slutligen beslutet, Vansbrosimmet 2014 kommer att halveras till 1500m men loppet kommer ändå räknas in i klassikern som tur är. 

Jag är lite kluven till det här. Å ena sidan hoppar jag högt av glädje då jag slipper vattenhelvetet men å andra sidan har man ju inte gjort riktigt hela klassikern där ändå 3000 m simning ingår. Det är bara att gilla läget o göra det bästa av de återstående 1500 m. 

I förra inlägget skrev jag att jag har 71 minuter kvar för att klara hela klassikern på under 20 timmar. I det här fallet är det bara att dubbla min tid. 35 minuter och 39 sekunder har jag alltså på mig.
Kan säga direkt att det aldrig kommer att gå, så superklassikern kommer bara vara en dröm som aldrig blev sann. 

Hej hopp.

 

Vätternrundan 2014

På fredagen åkte jag själv till Motala för att cykla Vätternrundan. Tält sattes upp inte långt från start.

Cykel var pumpad och jag var kolhydratladdad.

Så var det äntligen dags att genomföra dessa 300 kilometer på sadeln.

 

 

 

 

Tiden räknade ner och så gick starten för grupp 5 klockan 19:38. De första kilometerna gick i väldigt makligt tempo innan man kom ut från stadskärnan.

Sedan började det gå lite snabbare och man körde om lite cyklister då o då.

Efter ytterligare några kilometer började en klunga bildas så det var liksom bara att hänga på där när farten tilltog.

Nu gick det som en dans, vi var säkert 40 cyklister som i någon medvind rullade på där i en hastighet som var uppemot 40 km/h. Å vad lätt det var att bara glida med.

Vädret var perfekt, blå himmel precis lagom varmt. Här o var fanns det publik som hejade på.

Innan Gränna cyklade vi om en klunga som antagligen hade startat som första grupp kl 19:30 och när vi kom in och cyklade igenom Gränna hade det gått ut en väldigt massa folk för att titta på oss. Något skumpigt var det dock i Gränna för där får man cykla på gatsten. Det gjorde att jag trodde cykeln skulle skaka sönder totalt men det kom igenom med alla skruvar på plats.

 

Gyllene Uttern efter 76 km passerades efter 2:09 vilket ger en fin snitthastighet på strax över 35km/h.

Så åkte klungan vidare ner mot Jönköping. Oftast låg jag någonstans mitt i klungan men ibland gick jag o drog för att dra mitt strå till stacken.  

 

I Jönköping efter 102 km gjorde jag mitt första stopp, här skulle det bjudas på köttbullar o mos.

Men.... det blev varken köttbullar eller mos. Maten hade inte kommit ännu tyvärr så jag fick klara mig på bananer, släta bullar och kaffe. Jag passade även på att fylla på cykelflaskorna med energidryck innan jag drog iväg igen.

 

Det märktes att det var fredagkväll i Jönköping, några fyllerister stod på gatorna och musik spelades på håll samtidigt som det började skymma. Lamporna sattes på och jag ställde mig in på den motvind som hade utlovats på den västra sidan om sjön vilket är en nätt sträcka på 15 mil. 

Nu hade "min" klunga splittrats men jag hittade en annan grupp som jag åkte snålskjuts på. Backarna upp mot Bankeryd besegrades med ganska liten ansträngning så än så länge hade loppet gått som en dans.
Det märktes dock att den grupp jag nu cyklade med inte var riktigt helt nöjda med att jag åkte med dem men jag "snålade" ändå med dem en bit.

I Fagerhult efter 133 km på tiden 4:15 (31,3 km/h i snitt) stannade gruppen dock för en snabb energipåfyllning. När gruppen åkte iväg valde jag att stanna ytterligare någon minut för att sedan åka själv.
Nu hade skymningen blivit till natt, klockan hade slagit tolv och jag var helt själv på vägen. Såg inte en cyklist på över en timma. Några få lastbilar mötte jag i mörkret, det kändes lite ödsligt där på vägen.
Jag hade någon motvind men inte alltför tungt men farten gick dock ner nu när jag fick bryta vinden själv. Jag kunde ändå hålla en hyfsad snittfart på runt 30 km/h.
Strax innan Hjo såg jag dock ett ljussken bakom mig som kom närmare och närmare, vipps så blev jag ikappkörd av ett trettiotal cyklister som höll god fart, såg på nummerlapparna att de startat ca 40 minuter efter mig i Motala. Nu var det bara att hänga på så jag la mig i bakre delen av klungan.
Det visade sig vara ca 10-15 st som gick på rulle längs fram och resterande följde bara med i baksuget.
Jag vet inte riktigt hur alla oskrivna regler funkar i klungkörning, om man bara får hänga med.
Men jag valde efter ett tag att hjälpa till längst fram där cyklisterna gick på "rulle". Det var riktigt skoj och jag kände mig välkommen i gänget. Det här gjorde att jag fick en nytändning efter min solocykling lite tidigare.
Tempot norrut var riktigt bra. I Hjo där jag egentligen hade tänkt stanna o käka lasagne åkte klungan vidare så här var det bara att glömma lasagnen och glida med.
Snart började natten gå mot gryning och med tramptag efter tramptag närmade vi oss målet kilometer efter kilometer.
I Boviken efter 225 km på tiden 7:06  (31,7 km/h i snitt) stannade vi för kort påfyllning någon minut, det var nu tredje gången jag stod på benen efter 225 km. Några släta bullar och banan slank ner i en hungrande kropp.
Vid ett skede när jag låg nästan sist i klungan såg jag längre fram att klungan hade splittrats, ve o fasa. Den första halvan låg nu 150 m före så det var bara att ta upp jakten vilket visade sig vara svårare än jag hade trott från början. Jag fick verkligen ta i för att komma ikapp men efter fem grimaserande minuter var jag äntligen ikapp och kunde vila något.
Det rullade så vidare, tog någon powerbar eller gel då o då för att hålla uppe energinivån i musklerna. Till sist började dock energin tryta och jag fick slutligen släppa klungan som jag hållit ihop med i 7 mil. De seglade iväg och nu började det kännas ganska segt.
Jag visste dock att snart skulle en vändning komma, snart skulle jag åka söderut igen vilket skulle innebära medvind.
I Hammarsundet fanns det en kontroll där jag stannade, käkade upp mig och kom överens med en annan sliten ensamseglare att köra ihop de sista fyra milen in mot Motala.
Vi turades om att dra, det gick bra i någon mil tills något underligt hände. På något underligt vis kände jag att jag hade kraft i benen igen. Energin var återfunnen så nu vara det bara att dra på allt vad man kunde den sista timmen.
Tyvärr så kände min följeslagare uppenbarligen inte likadant för det blev så att jag drog ifrån honom, får be om ursäkt för detta om du läser det här.
Solen sken nu ganska högt på skyn trots att klockan bara var fyra på morgonen. Jag intog här fartställning och körde ikapp med fågelkvittret på de vackra Östgötska småvägarna några mil innan mål i Motala.
Nu vara det bara jag mot sub10 som gällde, jag visste att det skulle gå men med hur många viktiga minuter visste jag inte.
Varje minut var verkligen viktig för att det ändå kanske skulle gå att genomföra hela klassikern under 20 timmar vilket blir en "superklassiker". Nu är det ju bara simning kvar och där behöver jag dessa minuter.
Till slut körde jag in mot Motala i riktig racerfart, men här kom min värsta mardröm att bli till verklighet.
Jag har några gånger drömt om att jag har sprungit men liksom inte kommit till mål och nu var jag här i verkligheten fast på cykel.
På något vis hade jag åkt fel inne i Motala. Vet inte om det berodde på min ovaksamhet eller om det berodde på banmarkeringen. Jag körde ju helt solo så jag hade ju ingen att förlita mig på heller.
Jag hade helt enkelt efter ett varv runt den där sjön åkt vilse bara några hundra meter från mål. Det vara en massa cyklister ute på gatorna som skulle starta och ingen av dem visste var målet var, jag frågade några funktionärer som inte heller visste var målet var, helt otroligt!
Till slut vara det en som sa att målet var på strandpromenade vilket jag visste var den var. Jag åkte dit med andan i halsen.
Jag såg målet torna upp sig, men jag kom från fel håll!! Nu var jag tvungen att cykla tillbaka några hundra meter för att få min tid registrerad och till slut kunde jag vakna från mardrömmen och komma i mål på riktigt.
Jag vet inte hur mycket jag tappade på det här men jag skulle tro att det rör sig om 10 otroligt viktiga minuter.
Jag visste inte om jag skulle vara glad för att ha genomfört rundan på eller förbannad för felkörningen i Motala.
Jag beslutade ändå att vara glad och lycklig för att ha genomfört rundan på en tid som var långt bättre än mina förväntningar. Sub10 klarade jag med nära 20 minuter. 9:41 blev tiden för dessa 30mil.
Med darriga ben med medaljen runt halsen käkade jag pastasallad i parken och bytte några ord både med cyklister som kommit i mål och som precis skulle starta.
Ganska snart cyklade jag vidare till mitt tält där jag skulle få min efterlängtade vila.

Nu har jag utfört tre av fyra grenar på En svensk klassiker.
Lidingöloppet 2:07:37
Vasaloppet 6:59:26
Vätternrundan 9:41

Det här innebär efter lite avrundning att jag har en timme och elva minuter på mig att klara av tre kilometer simning i Vansbro om två veckor.
Det kommer att bli tufft, just nu är jag förkyld och jag har inte tränat en meter simning. Vi får se om två veckor om jag klarar det eller om det blir på 20 timmar och en minut. Den som lever får se, jag har ändå superklassikern på kornet.