Ett år av löpning.

Så här såg jag ut den 30 mars 2010 efter att jag sprungit mitt första löppass på flera år. 

Titta på blicken, jag ser nästan lite rädd ut. 

Jag visste att jag skulle springa Göteborgsvarvet om två månader och här är jag helt slut och på gränsen till kollaps efter 6,5 km. Jag hade fått för mig att det skulle gå som en dans att ta sig igenom en halvmara men efter de här kilometrarna fick jag tänka om. 

Rundan tog 38:36 minuter vilket ger ett tempo på 5:56 min/km och då tog jag verkligen ut mig till max.

Efter en vecka och ytterligare några kilometer fick jag för mig att springa långt, riktigt långt. Nu skulle det springas långpass....

Planen var ett springa en timme och sedan vända hemåt igen vilket totalt skulle ge två timmars löpning. Efter en timme hade jag kommit 9 km och det var dags att vända. När jag sprungit 13 km höll jag på att svimma av utmattning så jag var tvungen att börja gå vacklandes hemåt med svansen mellan benen. Så kan det gå när man inte är riktigt tränad för uppgiften, men nu var det ju bara 6 veckor kvar till Göteborgsvarvet....

Jag fortsatte att springa på, sprang så fort som möjligt varje pass. Då var det inte tal om något träningsupplägg utan det var maxgas hela tiden. 

En vecka innan gbgvarvet utförde jag faktiskt ett hyfsat långpass på 20 km med tiden 1:58 timmar (5:54min/km) och fem dagar innan noterade jag 8,2 km på 37:39 min (4:35min/km), där gick det undan.

Det skulle nog gå vägen ändå att ta sig igenom varvet på under två timmar som var mitt mål.

Så hade jag kommit till dagen då det skulle springas en halvmara för första gången. Har för mig att jag hamnade i startled 18 så där stod man och väntade på sin tur. Varmt var det så in i bomben, fick reda på efter loppet att flera hade kollapsat så det var lite skriverier om det.  

Jag gav mig iväg och sprang på, noterade kilometermarkeringarna hela tiden och det visade sig att jag höll strax över 5-tempo kilometer efter kilometer, skulle jag klara att hålla det här tempot hela loppet?

Jo visst, jag äntrade mållinjen efter 1:46 timmar. Faktiskt inte helt slut och jag kommer ihåg att jag sa att jag kunde ta ett varv till. Slog mitt mål med 14 minuter så visst var jag helnöjd.

Så här ser en stolt halvmaralöpare ut efter målgång med sin lilla fanclub.

Nu har jag sprungit totalt 2027 kilometer efter mitt första pass förra året, nu mer strukturerat än för ett år sedan. Så biten i löpning blev jag kan man väl påstå. Jag har lärt mig en del på vägen vad min kropp tål och om mina begränsningar, men jag har ofantligt mycket kvar att lära om denna ädla idrott.

Är jag nu redo för Stockholm Marathon den 28 maj? 

Vi får väl se när den dagen kommer...